Det är fler ledamöter som tvekar om demokratin i riksdagen

När riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson under de senaste dagarna givit uttryck för sin besvikelse över partiernas toppstyrning och ledamöternas brist på egna resurser är det många riksdagsledamöter som känner igen situationen. Anne-Marie har sällskap av både tidigare och idag närvarande ledamöter i riksdagen. Därför är det en angelägen debatt hon tar tag i. Debatten inrymmer både konstitutionella tillkortakommande och frågor om makt, prestige och mänskliga svagheter. Den grundläggande frågan gäller i högsta grad frågan om det finns demokrati i riksdagen.

Ledamöterna är visserligen demokratiskt valda, men vilket inflytande har de? I vilken utsträckning kan de påverka de förslag som regeringen lägger fram? Min partikamrat Johan Linander menar att han har inflytande och kan påverka förslagen fram till dess att propositionen läggs. Men detta verkar vara få förunnat, och när det gäller vissa mycket stora framtidsfrågor sker förankringen först med de andra partiledarna i alliansen och sedan "serveras" överenskommelsen till riksdagsledamöterna som förväntas ställa sig bakom. Häri ligger en stor del av riksdagens demokratiska underskott.

Men jag menar att det går att förankra förslagen i riksdagsgrupperna innan regeringen fattar sitt beslut. Regeringen kan göra ett preliminärt förslag som förankras hos de berörda riksdagsgrupperna. Då kan styrkor och svagheter i förslaget komma i dagen. Min erfarenhet är att många riksdagsledamöter har stor klokskap i de frågor som tas upp till beslut. Om riksdagsgruppernas synpunkter granskas av regeringen kan ett reviderat förslag arbetas fram, som då verkligen är förankrat hos partigrupperna. En sådan ordning skulle kanske fördröja en proposition ca två till tre veckor. Men fördelen skulle vara att regeringens förslag skulle ha högre kvalitet och legitimitet. Regeringen skulle också undvika att senare behöva ”backa” för att förslag som läggs är bristfälliga eller inte leder till avsedda resultat.

Eva