måndag 10 augusti 2009

Kärnvapenfrågan i energidebatten i riksdagen 15 juni

Eva sade i energidebatten

Herr talman!
Jag vill först deklarera att jag, liksom många andra här i kammaren, är kritisk till den skrivning om kärnkraften som finns i propositionen och i näringsutskottets betänkande. Jag anser att den är ensidig och inte beaktar risken för kärnvapenspridning genom driften av kärnkraftverken. Kärnreaktorerna ger ju upphov till nytt kärnvapenmaterial, i första hand plutonium, vilket vi fick en påminnelse om häromdagen när Nordkorea officiellt deklarerade att de sprängt en plutoniumbomb och ämnar använda all plutonium i det utbrända kärnavfallet till bomber. Vad en stat kan göra kan också illegala grupper som kommer över materialet göra, och vi vet att plutonium är en vara som stjäls och smugglas.

För mig känns det mycket olustigt att vi i Sverige i dag har plutonium i våra reaktorer och lagringsplatser som kan ge upphov till tusentals atombomber. Att denna fråga över huvud taget inte diskuteras beror tydligen på att den väcker för mycket ångest. Min känsla av frustration delas av stora delar av Centerpartiets gräsrötter jämte freds- och miljörörelserna.

Ett av de stora problemen i det underlag som vi fått i propositionen och utskottets skrivning är att inte den pågående och kommande prövningen av kärnavfallets långsiktiga lagring och säkerställande har inväntats. Hur kan man öppna för en eventuell utbyggnad av kärnkraften innan man visat hur man kan lösa de problem den genererar? Man har betraktat ett flerdimensionellt och komplext problem ur den enda synpunkten att det rör sig om trygghet för energiförsörjningen i nuläget. Men hur stor är försörjningstryggheten den dagen en plutoniumbomb, gjord av en terrorgrupp som utnyttjat använt kärnbränsle, detonerar någonstans i världen? Då kan det bli tvärstopp i många kärnreaktorer. Då kan kärnkraftsbubblan brista snabbare än till och med finansbubblan.

Herr talman! Frågan om kärnkraft är således inte bara en fråga om energiförsörjningen i dagsläget, utan om att det kärnvapenmaterial som bildas och som nu ligger i avfallet och kan utvinnas med mer än 30 år känd teknik inte på några villkor ska få komma på avvägar, vare sig vid transporter, under drift av reaktorerna eller vid lagring och mellanlagring. Hur garanterar man detta för årtusenden framöver, och vem har ansvaret? Hur kan man öppna upp för nya reaktorer utan att ställa krav på både miljösäkerhet och säkerhet mot kärnvapenspridning under en framtid när vi som lever här nu inte längre finns? Detta är en etisk och moralisk fråga.

Därför måste eventuella beslut om nybyggnation av kärnkraftverk också föregås av en analys av problemen och kostnaderna för att säkra kärnavfallet, inte bara mot läckage och spridning i miljön utan också mot åtkomst och spridning till illegala organisationer, och detta för många tusentals år framöver. Detta är kostnader som måste drabba reaktorägarna och inte skattebetalarna, även om samhället, kanske militären, måste ombesörja själva bevakningen.

Att förorenaren och den som orsakar riskerna ska betala är ett bra förslag i den proposition som nu föreligger. Det är därför viktigt att det utredningsarbete om en ny kärnkraftslagstiftning som aviseras kompletteras med en kostnadsberäkning av hur stora medel branschen måste fondera för övervakning och kanske vakthållning under stora tidsrymder. Det innebär att kärnkraftsbolagens betalningsansvar för att hindra kärnvapenspridning måste fastläggas tydligt i en ny lagstiftning.

Herr talman! Jag har här i riksdagen saknat debatter om och belysning av problematiken med kärnkraftens koppling till kärnvapenspridningen. Den unga generationen, under 30 år, verkar i stort sett okunnig om kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen. Och kärnkraftsindustrin och dess politiska representanter har under lång tid undanhållit denna verkligt obekväma sanning. I stället har man beskrivit kärnkraften som klimatvänlig och kanske rent av förnybar. Men den uranbrytning som föregår tillverkningen av kärnbränsle är varken klimatvänlig eller förnybar, vilket också många svenska kommuner och medborgare fått erfara. Att förorda kärnkraft med motiveringen att den på något sätt skulle vara miljövänlig är därför grovt vilseledande.

Som jag läser utskottets betänkande tar vi i dag inte ställning till kärnkraftens framtid. Regeringen har aviserat att man efter utredningar avser att återkomma till riksdagen i denna fråga. Inför detta vill jag betona att regeringen på allvar måste ta tag i frågan om kärnvapenspridning och utarbeta en ny lagstiftning som både klarlägger ansvaret för att kärnavfallet inte orsakar miljöskador och tydliggör det ekonomiska och praktiska ansvaret för att det klyvbara materialet i kärnavfallet bevakas både manuellt och elektroniskt under dessa mycket långa tider. Därför anser jag att en ny lagstiftning behövs, men den kan inte bygga på det ensidiga synsätt som presenteras i propositionen. Man måste inkludera spridningsriskerna.
Vi vanliga medborgare är fullt medvetna om att tillvaron rymmer flera risker samtidigt. Vi har nu, som jag ser det, ett brett stöd för att ersätta kärnkraften med de verkligt förnybara energislagen och lära oss att arbeta på naturens villkor. Därför stöder jag regeringens proposition på de punkter som gäller energieffektivisering och utveckling av nya, gröna alternativa energikällor.

Näringsminister Maud Olofsson hade i sitt anförande sagt följande:

”Ja, vi tillåter att gamla kärnkraftverk byts ut mot nya, men det sker utan statliga subventioner.
Vi ger också ett ökat ansvar till kraftbolagen att klara säkerhetsfrågorna. Och jag vill säga att jag tycker att det är oerhört viktigt att säkerhetsfrågorna tas på största allvar. Det är vi också eniga om i regeringen.
Det är klart att Vattenfall och andra som äger kärnkraftverk här i Sverige ska göra det på ett säkert sätt.
Det är klart att vi måste ta hand om avfallet, så att vi inte riskerar kommande generationer. Vi har redan avfallet här. Vi måste ta hand om det, och det ska ske på ett säkert sätt. Det ska inte finnas en risk att det här plutoniet används för kärnvapenspridning.”

Solveig

TALET JAG INTE FICK HÅLLA.

Herr Talman

Svenska folket sa Nej till Kärnkraft i en dramatisk folkomröstning 1980.
Vi sa nej till Kärnkraft som senare resulterade i en Lag den s.k AVVECKLINGSLAGEN eller STOPPLAGEN! Inga fler kärnkraftverk skulle byggas utöver de 12 reaktorer som fanns och de skulle avvecklas till 2010 Vi skulle satsa på Alternativ; SOL, VIND, VATTEN och EFFEKTIVISERING.

Svenska folket ansåg att kärnkraften var livshotande. Den kunde snabbt förvandlas till KÄRNVAPEN. Den kunde utplåna hela jorden. Göra jorden till ett inferno. Smitta ner och döda med radioaktivitet som det tar tusentals år att klinga av.

Idag är det den 15 juni 2009. Det är snart 30 år sedan vi hade folkomröstning.
Det är inte så lång tid men för människan är det en ansenlig tid. Många har åldrats, många har gått i graven och många nya människor har fötts och vuxit upp.
Vi har gått in i en ny tid nu säger man och nu har vi fått nya värderingar. De flesta här i riksdagen var barn och tonåringar när kärnkraften debatterades. Och för er och alla andra ute i samhället är det väldigt längesen – och människan har ju så lätt att glömma. Att förtränga. Att vänja sig. ” Dom står ju trots allt där dom där kärnkraftverken i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals –det har ju inte hänt nåt…dom ser ju så beskedliga ut…man får väl vänja sig. Ja, ja några incidenter - men det var väl inte så farligt man kan väl inte vara rädd för allting nu heller! Tjernobyl!? Ja men det var ju i Ukraina…det var ju så länge sen …det var 1986 - jaså ja stenåldern! Så säger en del yngre människor som har helt andra politiska problem idag
Och ändå finns det många unga idag som också är djupt bekymrade över kärnkraftspridningen i världen… Jag träffade nyligen en grupp högstadieelever som förundrade sig över att de vuxna inte diskuterade mer kärnkraft idag.” Det är ju så tyst! Det borde bli en ny folkomröstning. Vi har väl en demokrati!”

Det finns 440 kärnkraftreaktorer idag. På många håll vill man bygga fler. Bl.a i Kina.

Efter ett personligt besök av Hans Blix och efter WMDC:s rapport om massförstörelsevapen antog STOCKHOLM FN FÖRENING i anslutning till sitt årsmöte den 22febr (2007) ett uttalande i vilket man betonar att; kärnvapenhotet är en mer akut fara för mänsklighetens överlevnad än de kommande klimatförändringarna. Flera andra tunga rapporter talar i samma riktning.

Kärnkraft och kärnvapen – de siamesiska tvillingarna. Minsta mängden som behövs för en plutoniumbomb ryms i en cocacolaburk och ”den kritiska massan” ligger mellan 4 och 7 kilo.
Idag finns cirka 1900 ton plutonium i världen varav 90% i reaktorer och andra civila förråd. Detta kan ge hundratusentals atombomber. Man varnar för terrorister.” Utrustningen som behövs skulle inte bli särskilt mer komplicerad än den som redan används av kriminella grupper vid heroinframställning ”

Förutom de stora ofattbara olycksriskerna och spridning av kärnvapen finns ATOMSOPORNA. Kärnbränsleavfallet som växer lavinartat! Dessa atomsopor som måste förvaras i kopparkapslar som inte håller måttet enligt oberoende forskare. Dessa kopparkapslar är omslutna av bentonitlera och dessa måste sänkas ner djupt i berggrunden och isoleras från omgivningen i tusentals år. DETTA AVFALLSPROBLEM ÄR INTE LÖST! Avfallsrådet varnar bl.a för den inte helt säkra bentonitleran. Risken finns att den skulle kunna spricka och det strålningsintensiva avfallet skulle kunna rinna ut i grundvattnet.

Nu i år 2009 vill regeringen bryta upp Svenska Folkets Stopplag. Man vill riva upp den lag som i demokratisk ordning röstades fram. Nu är det snart möjligt att bygga 10 nya kärnkraftverk

Kärnkraftsindustrin ligger i startgroparna. I Oskarshamn planerar E On att bygga världens största kärnkraftverk.” Vi är mycket intresserade och seriösa i våra planer” säger Per Lindell
VD för E ON Kärnkraft.

Det är en stor klyfta mellan kärnkraftmotståndare och kärnkraftanhängare.
En gång under ett besök på Oskarshamns kärnkraftverk möttes vi och skulle försöka reda ut vari skillnaden bestod.
Båda parter kom fram till att kärnkraftanhängarna byggde vidare på en lång spännande teknisk utveckling som man konsekvent måste följa. RISKERNA FICK MAN TA!
(lite strålning måste väl en karl tåla, som någon yttrade lite skämtsamt)

Kärnkraftmotståndarna däremot inriktade sig på framtiden och barnen, barnbarnen och de kommande generationerna och kunde INTE ACCEPTERA RISKERNA!
Den ideologiska klyftan var bråddjup!

Herr Talman Jag var kärnkraftmotståndare 1980. Jag är kärnkraftmotståndare 2009

Jag kan därför inte stödja utskottets förslag till riksdagsbeslut d v s punkt 5.

Tack herr Talman

(Denna min framställning kunde jag inte framföra p.g.a påtryckningar)